Just detta att man brukar säga att generationer går i cykler: förvärva, ärva och fördärva.
De som förvärvar kan exempelvis göra en klassresa uppåt. Eller jobba mycket. Bygga upp. Stabilisera. Skapa. Bryta generationstrauman. Vänder cirkeln. Barnen till dessa ärver detta. Och barnen därefter fördärvar och så börjar det om..
Jag kan se hur min gammelmormor förvärvade (överklass), hur mormor ärvde (plötsligt blev det medelklass) och hur min mamma fördärvade (hon växte nog upp snarare som arbetarklass och med två föräldrar som saknade högre utbildning). Men gammelmormor och hennes pappa, den sidan av släkten, var läkare och ingenjörer mm.
Mina föräldrar fördärvade och skapade en total misär för oss. Psykisk och fysisk misshandel. Motarbetade och tryckte ner. Utsatte oss för deras egna barndomstrauman och förmodligen en bra bit därtill. Sedan kom jag och mina syskon och gick i terapier, fixade utbildningar, blev “bildade” och vi skadar heller inte. Skriker, slår och slåss, nope. Det har aldrig hänt. Vi är inga mobbare, kriminella eller aggressiva personer. Så där vänder kurvan tvärt uppåt igen. Men kostnaden vi lagt för att vända detta, den gör mig så upprörd (mörkrädd?) ärligt talat. Ju mer jag tänker på det desto ledsnare/argare blir jag. Jag är helt slut. I kropp och själ.
“Self made”, kallar min ena syster det. Hon önskar hellre få bygga upp sitt eget än att ärva landställen, pengar, uppfostran etc.
Jag känner personligen att jag tappat 15 år på det här. På att vända spiralen. Jag borde förstås vara stolt men jag är bara helt slut.
Någon som känner igen sig?
